En jobbig söndag, en jobbig natt & ett jobbigt psyksamtal..
Promenad i skogen med musik i öronen, allt för att koppla bort en stund.
Trots det så samlas tankarna på hög..
Hur länge orkar en människa med att ha en partner som är iskall, frånvarande och elak? Funderar han någonsin på om han skulle ha det bättre själv med sin son? för det är han ju nu ändå, själv i allt gällande sonen, samboskapet och livet..
Jag är någon slags frånvarande åhörare/åskådare här i min sköra bubbla... Ser på livet, mannen & sonen som icke delaktig och bryr mig väl inte direkt om det just nu. Men jag är såpass "frisk" att det gör ont.. Även om jag inte vill vara med på något just nu för orken finns inte så vet jag ju att jag vill... Det är ju min sambo, hjärtevald och vårt kärleksbarn det handlar om-
Kanske det är tabletterna som tagit överhanden för avtrubbsamheten/känslolösheten som är det enda som existerar får mig att känna mig ensammast på jorden. Fast och fångad i en främmande kropp och ickeigenkännbar. Vem är hon därinne? Vad vill hon? Hur mår hon?
Frågorna ekar i mitt huvud och allt som finns är tomma svar..
Det enda som faktiskt känns är det fysiska. Den ständiga huvudvärken, gnaget i magen efter mer och den tryckande, klibbiga och äckliga känslan av bindan mot min kropp ihop med nätet som tränger in i varje del när jag rör mig.
Och det orkar jag egentligen inte tänka på heller så i vilken ände ska jag börja för att må bättre?
/Angel
Älskade du, de gör så ont i mig att du mår som du gör, att stå vid sidan om och inte kunna göra något! Men du vet ju vart jag står, och att jag finns där! Och jag hoppas innerligt att du snart kommer hitta livsgnistan igen! KRAM
SvaraRadera