Det går nog mot ljusare tider...

En liten, liten smygande förändring, en ljusglimt som kan anas, en starkare vilja att hitta tillbaka har sakta infunnit sig i mitt liv.

För mina vänner och familj, för Jimmy och framför allt för Alwes skull kämpar jag på. Fortfarande jobbar jag på med min "känslolöshet" men ett litet sprittande i bröstet när jag ser min son och sambo talar om för mig att jag är på väg åt rätt håll.

Samt att i veckans samtal med psyk lyckades jag också med konststycket att prata som om det var mig själv jag pratade om och inte som om jag satt som en åskådare till mitt eget liv.

Tydligen när jag berättar om saker så berättar jag som 3:e person och helt känslolöst men nu i slutet av 4:e samtalet kikade "jag" fram.

Så med doktorn och psyktantens välsignelse (på eget initiativ också) så går jag på måndag tillbaka på "halvtid" och tar hand om min son.

Jag kommer fortsätta sova borta och jobba på avkopplingen men eftersom jag nu vet vad som behövs jobbas med så tror jag inte att bara "vila" hjälper mig mer.

En viss lättnad infann sig nog även idag (jag vet ju inte riktigt då jag har svårt med känslorna) då jag fick operationstid för läckaget redan den 17/2.

En sak mindre att ta tag i känslomässigt.

Nu orkar jag inte skriva mer.

Men jag har en underbar familj och världens bästa vänner.

Bara så ni vet ifall jag är dålig på att visa det just nu..

Angel