Jag ska sova borta i natt med för lugnets skull men saknar redan min son & sambo.
Det anser jagvara ett bra tecken.
Att saknad får plats under min gråa vardagsfilt är ett klart bevis på en fungerande känsla som finns kvar här inne i depressionsbubblan.
Veckan som kommer är fylld av fotvård, gemensamt psyksamtal och gynbesök.
Fotvården är något ständigt återkommande i mitt liv så jag kan inte svara på om det känns så upphetsande direkt men förhoppningsvis får jag koppla av en stund.
Gemensamt psyksamtal innebär att Jimmy ska följa med och får en djupare insikt i sin för tillfället "svarta" sambo och "sjukdomens" grepp om mig. Det hade varit bra om fler kunde få en sådan genomgång...och det brukar vara rätt jobbigt att gå dit. Tung i huvudet och mer trött än jag redan är när jag väl slipper ut...
Gyn på fredag innebär förhoppningsvis inget mer läckage. Som ni märkt har det varit rätt tyst om det den sista tiden. Jag har liksom släppt alla känslor kring det mesta så det spelade ingen roll i det stora hela att jag läcker..
Men nu ska jag förhoppningsvis få en liten, liten operation så de fixar till urinröret och sedan behöver jag inte bekymra mig om det i allafall.
*hoppas*
Shit, nu blev det jobbigt.. Så många saker som innebär att man måste göra sig i ordning, planera, ta sig ut, hålla tider, prata, förklara saker och... suck..
Skippar detta nu. Ska mysa i min pappas soffa med en kardemummabulleoch gott thaithé.
Längtar efter att en känsla av frid ska infinna sig där i lugnet, mörkret och ensamheten men antar att jag hoppas på för mycket.
Allas eran, Angel
När jag läser det du skriver tycker jag att du verkar vara en otroligt stark person! Att inse att man inte mår bra och faktiskt ta hjälp är en otrolig styrka! Att du också har orken att dela med dig till dina "läsare" visar också på en otrolig styrka och vilja! Låt det ta den tid du behöver för att komma tillbaka och vara dig själv igen! Det kommer att bli bra, men stressa inte. Du behöver tid att hitta tillbaka till vem Angelica är! Stor kram till dig, tänker på dig!
SvaraRaderaTack så mycket för tänkvärda ord.. Jag vet inte om jag är så stark eftersom det dröjde ett bra tag innan jag med hjälp från familj och vänner förstod att "tröttheten" inte var normal.
SvaraRaderaSkrivandet hjälper mig att känna efter och sortera känslor eller avsaknanden av dem.
Jag hoppas på att det kan hjälpa till att lösa upp lite så jag kommer igen och till slut tillbaka helt.
ta det lugnt bara, tids nog blir allting bra, det är ju inget konstigt att det har blivit såhär, vem skulle inte ha brytit ihop om man aldrig fick sova...hoppas du får bra hjälp hos psyktanten och att det ger något att prata med henne! säg till om du behöver hjälp av något slag eller vill hitta på något, men känn ingen press vi finns här idag, imorgon och om ett år också, huvudsaken är att du blir bra! många kramar kristin
SvaraRadera