Snyftsamtal..

Med gråten i halsen så ringde jag till Bvc 4.20 i morse. Vi kan inte ha det så här. Snart går väl Jimmy under också eller så kommer den dagen när ingen utav oss kommer ur sängen och det faktiskt händer Alwe något.

Det är min största rädsla sedan den dagen Jimmy åkte till jobbet 6.45 och jag inte vaknade till liv förrän 7.12.
Kallsvettig insåg jag att Jimmy åkt och vår son varit uppe och röjt själv i 25 minuter. Som världens sämsta mamma kände jag mig då och lättnaden av att hitta sonen plockandes med leksakerna i vardagsrummet var enorm, lika stor som skulden över min svaghet, att jag inte kom upp..

Vår Bvc sköterska ringde i allafall upp nu och hon tar kontakt med dagbarnvården direkt idag så vi får komma dit..igen!

*suck*

Jag förstod igår att det nog inte är lätt att förstå för någon som inte riktigt haft det så här.

Var rätt trött och satt och halvsov mig igenom en studentskiva.

En annan mamma frågade om jag var trött och jag sa bara lite lätt att sonen sover dåligt.

Då menade hon på att det gjorde deras också för hon hade varit upp hela 2 gånger på natten och sedan ve och fasa så brukade barnet vakna runt 6-tiden..

Jag orkade inte ens fortsätta prata..

Kände mig verkligen som världens otrevligaste när jag helt sonika vände mig mot bordskamraten men jag var tvungen annars hade jag nog suttit i strupen på henne. Rrrrhh..