Tankens kraft..

Att veta att tanken finns/har funnits där är en liten drivkraft för mig att ta mig framåt.

Ni är trots allt min fasta punkt i kaoset!!

Jag vill faktiskt inte vara ensam även om jag känner så nu.. och när jag säger att jag lika gärna kan vara själv för jag inte bryr mig om någon just nu så är det ju för att någonstans i mitt dumma huvud ställer sjukdomen till problem och får mig att känna att alla hade det bättre utan mig och mina problem.

Jimmy som är "själv" med Alwe ändå skulle då veta att han bara kan lita till sig själv. Då skulle han inte en sambo som han måste tänka på också.

Jag tycker så synd om honom... Jobbar och sliter hela veckorna, dag som natt och ska han sedan göra något på helgen om han orkar så måste han kolla om någon kan ha Alwe för jag orkar bara några timmar.

Resten av min familj som är frustrerade och kanske inte alltid förstår känslan av att vara så utmattad att du blir helt känslolös och känner att inget spelar någon roll... jag ser ingen ände på allt elände (också en del i sjukdomsbilden som vi jobbar på) så alla idéer om hur det skulle kunna bli bättre mottas med en tomt stirrande blick. Ett under att någon orkar bry sig?!

Mina vänner som jag inte orkar träffa och som kanske inte vet vad de ska säga längre.. Men jag hoppas att det är ok att jag säger precis hur jag känner dag för dag, för jag vill och ska inte stänga av just nu. När man är frisk så orkar man bita ihop och göra saft av citronerna, när man redan är nere så blir livet bara surare och surare för varje motgång..

I dag är det huvudvärk och halsont. Det är inte mycket med dig sa Jimmy innan han åkte för att lämna Alwe hos farmor förut. Tack älskling.. jag vet det! :(

Igår krånglade Alwe från 20-23 och Jimmy var tvungen att jobba så jag var själv. Jag satt som en zombie i soffan och stirrade med en hostig, febrig och bomtät plutt när klockan var 23.30. I dagsläget pallar jag en stund och sedan är jag helt slut. Det var väl tur att det var sängdags samtidigt.

/Angel