Mina finaste pojkar!!

Väckte pojkarna ur skönhetssömnen innan jag trampade iväg till Guldvingen för ett samtal med psyktanten.

I dag blev det en maffig omgång med mycket prat och insikter. Det känns att det är pågående process som följer med mig hem efter varje gång.

Det är tungt att gå dit och det är med blandade känslor insikten om en faktisk depression har smugit fram. Jag är väl fortfaarnde inte där, att jag kan erkänna ordenligt för mig själv att: hey, jag behöver faktiskt den här hjälpen för att komma vidare.

Därav är det 1000 gånger svårare att säga att jag äter anti-depressivt och att jag går hos psykolog för att förhoppningsvis komma tillrätta med min depression och bakomliggande orsaker.

Kan tänka mig att det är inte lätt att rota i det med vikt, träning, läckage, barn, sömnbrist o.s.v men jag tycker hon gör ett gott jobb och de gånger jag släppt efter och faktiskt gråtit har varit hos henne.

Blev ingen träff med Hanna & Wilma idag utan jag smälter maten här en stund innan jag tar mig an dagens nästa bergsbestigning.. Ja, det är så det känns förstår ni...att klä sig för att cykla till Guldvingen eller att ta på sig för nåt så enkelt som promenaden jag ska ta sedan känns vissa dagar som helt ouppnåligt.

Men idag...fixar jag det...

/Angel