En grå och trist lördagsmorgon..

Älskling började väcka mig vid 7... Gå upp nu då, du har väl sovit dina 8 timmar..
*morr*

Jag kämpar och kämpar mot den kemiska tröttheten tabletterna ger varje morgon och det är banne mig inte lätt..
Det är som att sugas ner i kvicksand, fast.. ja, tillbaka i sängen då..
Illvrål på plutten.. Men älskling, vad GÖR ni? Han är nog bara uttråkad, säger Jimmy...
Well, nu är jag vaken i allafall men kroppen lyder inte.

Ääälskling, ska du inte gå upp nu så vi kan äta lite ihop.. Det vore mysigt..

Nej, jag vill ligga kvar så länge som möjligt. Jag ska faktiskt tvätta kl. 8.
Oh, nej, jag orkade aldrig sortera tvätten igår.. Varpå jag glider ur sängen som en urlakad disktrasa.. Så trött...

Hur började er lördagsmorgon? :)

/Angel

P.s. för andra natten i rad (aldrig hänt) så sov plutten utan nappinstoppning, utan skrik och utan ett pip fram till kl. 5. Visserligen krånglade han vid läggningen igen men vad gör det bara han sover sedan. Jag önskar så att jag någon dag (helst snart) ska kunna lägga honom, slappna av och lita på att nu... NU sover han.. men det kommer väl...

VÅRT HJÄRTA

Vi vågar direkt inte hoppas längre men om det kan fortsätta så här i allafall någon dag emellanåt så kanske vi kan bli människor igen och Jimmy lite mer utvilad också.

Mycket som håller mig tillbaka är oro och skuld över all den börda som läggs på Jimmy när jag sitter som ett missanpassat psykfall i ett hörn och inte engagerar mig i något eller någon, som typ lillplutten. d.s.