Är måndag alltid en nystartsdag?

Söta vännen tog upp ämnet om att inte känna igen sig själv i sin egen kropp härom dagen. Jag vet att hon och jag inte är de enda i världen som gått vilse bland valkarna, men att det ska vara så, ta mig tusan svårt att hitta ut igen?

Psykologen har fixat en remiss till någon mottagning som eventuellt kan hjälpa till med sättet man hanterar mat i nedstämdhetsperioder. Jag är nämligen inge bra på det och det hjälper inte upp situationen när man vet vad varje liten chokladbit och gömda kexpaket gör för kropp och själ.

Ack så nöjd för sekunden men sedan kommer den där... - ångesten och man hamnar i en djupare svacka än innan och sitter där så tjock, ensam och olycklig att man lika gärna kan äta upp resten också.

Jag försöker jobba på att tänka i nya banor men hopplösheten och meningslösheten är snabbt där och trycker ner mina tankar igen..

Men jag hann skriva ner några sist..

Hur skulle jag hantera mitt liv just nu om jag var vältränad igen? Eller av med övervikten i allafall? Tanketräning är så viktig.. Hur skulle mitt liv se ut med träning & mysdagar med min familj o.s.v. Hur skulle jag behandla min kropp då?

För jag tror att det är så i många fall (jag vet iaf i mitt eget) att det finns ett helt liv man ska leva...SEN när man har gått ner, sedan när man kan ha sina kläder igen eller har gått ner de där kilona.. MEN livet är ju nu, nu, och nu i denna sekund.

Och jag kommer nog att ha en lång väg att gå även om jag blir av med depressionen om jag inte ska börja leva igen förrän jag är av med 36 kg..

/Angel