Vårsol & Allvar...

Så fina bilder som jag "stal" från Tant Lindas Facebook och blogg.

Alwe och Elsa leker och kramas på blodigt allvar:)

Tack, tjejer för att ni hjälpte oss slå ihjäl en stund innan allvaret igår.

Så över till gårdagens operation.

Planen fungerade tidsenligt hela vägen. Alwe somnade i pappas famn efter Alvedon och ny blöja innan vi ens hann börja krångla med de Emlaplåster som skulle på inför bedövning och sövning, så det var skönt. Lite lättare att få på utan att han stretade emot.

Bilen styrdes mot Skövde och Alwe sov, sov och sov.. Vi hann komma fram, anmäla oss och äta samt få komma in till doktorn kl. 13 innan han vaknade.

Med facit i hand så skulle vi nog ha väckt honom tidigare så han var lite med på var vi var. Nu så blev det typ bara upp ur den sköna vagnen, en liten stund i mitt knä sedan ville ju läkaren titta i hans öron för att kolla läget själv. Inte populärt hos en nyvaken liten kille.. :( Han är lite rädd om sina öron efter alla inflammationer och efterkontroller.

Därefter fick vi vänta kanske 5 minuter innan narkossköterskan kom. Jag hade lämnat över sövningsdelen till Jimmy för jag hade ingen lust att känna av Alwes slappa och livlösa kropp. Allt kring operationen blev mycket för mig ändå..

De hittade en fin ven på hans hand, sedan började rena kriget för att få dit nålen. Usch, det var hemskt att se och Alwe kämpade emot med alla sina krafter så Jimmy höll, sköterskan, jag och en manlig sköterska höll...

Ville bara ta mitt barn och åka hem istället för att utsätta honom för detta.

Snabbt, snabbt slocknade han och då hann Jimmy knappt lägga honom på operationsbordet innan vi fick gå ut.

Evigheter dröjde det innan de kom och hämtade oss (kanske 20 min) för samtal med läkaren igen. Alwe hade haft MYCKET vätska bakom öronen så det hade säkert hämmat hörseln och kanske öppnar sig en helt ny värld för sonen nu utan lock och tryck i öronen.

Medan vi satt där kom en sköterska in och frågade efter en napp då sonen börjat vakna till.

Haha, trodde hon verkligen att hans mamma skulle sitta kvar hos läkaren när sonen var vimmelkantig och nyvaken i en främmande famn?

Hon hann inte ens tala om vilken väg jag skulle gå innan jag äntligen höll min son i famnen.

Fast det var nästan inte Alwe. Han var liksom inte vaken, utan halvt vid medvetande och inte riktigt kontaktbar så han reagerade knappt. Otäckt... Skrikandet blev lite lugnare bara..

En flaska välling fick han i sig men han blev inte så lugnare för det. Narkossköterskan som var med på uppvaket var samma som sövt honom så hon sa att vi lika gärna kunde få åka hem för Alwe vägrade titta på henne och blev bara hysterisk igen. Samtidigt kunde hunger, "ny hörsel" och andra faktorer spela in men vi slapp iaf ifrån sjukhuset redan kl 14, vilket kändes bra..

Alwe pep och skrek i bilen på väg hem men till slut somnade han om så vi åkte en extra sväng så han fick sova.

Det blev ett kik på vår tomt i Sjölunda...och sedan in till min mormor på kaffe.

Då vaknade Alwe lagom och fick lite mat igen. Han hade ju lite att ta igen efter svälten mellan 7-13.

Vid detta laget så hade vi tillbaka våran goá grabb...

På kvällen när Alwe badade så sa både jag och Jimmy nästan samtidigt att vi tycker han reagerar bättre och svarar med svar på tilltal.

Kanske psykiskt önsketänk men i vilket fall så kan ju detta förhoppninsvis bara bli bättre!

/Angel