Snörvel, gråt och skrik...

blev det under mina 90 minuter med psykologen på Bvc.

Säkert nyttigt och jag börjar förstå och ta till mig att att jag inte bara är trött.

Denna förlamande trötthet och gråskalekänsla som aldrig går över, som får mig att avskilja mig från resten av världen för att det är för jobbigt att prata, vara trevlig och le.

Mina första tankar när nära & kära föreslog att jag kanske skulle ta lite hjälp (för ett bra tag sedan) så slog jag ifrån mig. Det är klart att jag orkar ta hand om mitt barn själv och de flesta barn sover ju knas under första tiden. (alla barn hamnar säkert inte på barn för utredning av sömnrubbning då men, men..)..

Att tappa livsgnistan är för mig så totalt främmande att bara det räcker för att slå undan mina fötter gång, på gång, på gång.

Det är bara att konstatera att denna gång behöver jag hjälp att komma på fötter för jag klarar det inte själv, trots fantastisk hjälp från familj och vänner under det gångna året. Det har gått för lång tid då jag inte kunnat koppla av och det har sakta men säkert brutit ner mig till någon jag inte känner igen eller tycker om.

Skuldkänslan över att sitta i sin egen bubbla och inte orka bry sig är övermäktig.

Samtidigt var det en otrolig lättnad att få erkänna att jag orkar faktiskt inte, att jag håller på att gå sönder inifrån och ut. Ansträngningen att ta sig upp varje dag, sätta på ett "happy face" för mitt älskade barns skull, att ta sig ut och träffa folk för Alwes skull gjorde att när Jimmy kom hem så visste jag inget mera.

Jag var ett vrak som satt i soffan utan tankar och utan vilja, ett människoskal..

När hände detta? & där gick gränsen..

Nu försöker jag hitta tillbaka till mig i lugn & ro...med bra hjälp..

Angel