Att bara vara är inte alltid lätt...

Linda har en ny kamera.

Synd att hon inte fick den gamla Angelica att ta kort på, men den nya psykstörda fungerade visst också.

Tack, Linda för en skön stund igår där vissa stunder nästan kändes som förr.
Ja, om jag skulle känna något alls just nu vill säga..

Varför känns det som vissa tycker att jag borde vara "lagad" efter 2 veckors avlastning och psyksamtal?

Det som tagit ett år att nöta ner fixas nog inte över en natt. Jag behöver först och främst komma på hur jag ska lära mig känna efter igen. Efter allt för lång tid på känslomässig sparlåga så är det inte bara att skruva upp gasen igen och poff är allt bra..

Jag vaknar i en grå värld, där känslorna nästan är utsuddade, tröttheten total och överväldigande, gränserna mellan gott och ont existerar inte riktigt och tiden passerar under en grå filt av overksamhet och likgiltighet.

Jag kämpar i kvicksand med varje beslut och minsta motgång blir oöverkomlig.

Tänk dig att inte finna riktig glädje i ditt eget barn, eller av att se in i din älskades öga, att få en kram av en kär vän, se en efterlängtad film eller krypa ner i ett varmt bad med en nyköpt bästsäljare vilket är mina största glädjeämnen egentligen.

Sådan är min värld nu och det läskiga är att precis som allt annat känts det sista så känns det líksom bara: Jaha, borde jag känna något nu?

Jag ser på mitt liv som om jag satt i en glasbubbla och blir inte berörd.

Eller jo, visserligen av Alwe & Jimmy fortfarande så de är mina livlinor just nu.

och jag vet att jag innerst inne är glad över att jag inte tappat bort allt längs denna väg jag vandrat vilse på.

Angel