Så är livet på G igen då..

Efter att ha levt mitt liv i gångfart i 2 månader så är det på väg mot full speed.

Och det känns bra, iaf så här långt in på första riktiga dagen;)

Lite fusk är det också för Jimmy tog den tidiga morgonen idag...igen.

kl 4.13 piip

Jag ser att solen lyser ute och för första gången på länge så känner jag att jag vill och antagligen orkar vara med min son hela dagen.

Det är klart att det känns jobbigt, läskigt och alla möjliga känslor rusar i kroppen för det är ju inte bara att vrida om en knapp och så vips är man frisk från en depression men jag vet att jag är på bättringsvägen för jag kan planera och jag visar ett visst intresse för omvärlden även om omvärlden i dagens läge i stort sett är Alwe och sötesambon. Men bara det räcker till och blir över...

Alla dagar börjar inte längre med att jag vill dra täcket över huvudet och inte gå upp alls.

Väl uppe så har största delen av dimslöjan lättat från mina ögon för som sagt tidigare är inte dagarna längre svarta utan lite lätt grå och det är ett stort steg! Förut så kändes det som en stor tung svart filt låg över mitt huvud hela dagarna och jag kunde knappt andas och absolut inte "se" ut.

Jag satt med Alwe tills han somnade förut och ingenting kändes jobbigt just då. Jag skulle ta an hela världen för hans skull. Vad jag har väntat på att den känslan ska infinna sig igen.

Och idag..gjorde den det.

Så idag är i särklass en BRA dag.

Vi går på promenad med Hanna & Wilma när Alwe vaknat.

Sedan i eftermiddag blir det lek hemma hos dem med de andra i föräldragruppen och blir jag "trött" då så finns det massa förträffliga mammor som kan hålla koll på min son en stund.

Love, Angel