Nattligt psykbryt..

Jag funderade massor igår så när jag skulle lägga mig var hjärnan uppe i fullvarv så klockan blev nästan elva innan jag somnade.

Vår alldeles egna väckarklocka, sirenen Alwe gick igång vid 00.30 och sedan vid 2 tiden. Jimmy tog honom båda gångerna men vid 3 vägrade han somna om så jag fick ta honom och när han hållit på till 4.30 så la jag honom i sin säng och sedan skrek vi ikapp. Så mycket för den ataraxen...

Psykbryt nr. 2 (första hade jag på barn när de sa att vi gjort allting rätt och har en sådan fin liten kille trots allt) kom alltså i natt.

Jag vågar inte släppa efter ordentligt och gråta för jag är rädd att om jag verkligen börjar så kan jag inte sluta.

Hulkandes på Alwes sängkant i natt så tänkte jag på ambulans till Skövde och nedsövning med morfin så man fick slappna av för en gångs skull.

Jag mår skit idag så Jimmy är hemma.

När jag hängde tvätt i min deppighet i söndags så tänkte jag: vad skönt det vore att bryta med Jimmy och så får han vårdnaden om Alwe, jag kan träffa honom varanna helg och bara sova, vila och vara emellan istället.

Det är inget kul att ha sådana tankar även om jag inte menar något med det.

Angel