En helg till har passerat..

Jag ska sova borta i natt med för lugnets skull men saknar redan min son & sambo.

Det anser jagvara ett bra tecken.

Att saknad får plats under min gråa vardagsfilt är ett klart bevis på en fungerande känsla som finns kvar här inne i depressionsbubblan.

Veckan som kommer är fylld av fotvård, gemensamt psyksamtal och gynbesök.

Fotvården är något ständigt återkommande i mitt liv så jag kan inte svara på om det känns så upphetsande direkt men förhoppningsvis får jag koppla av en stund.

Gemensamt psyksamtal innebär att Jimmy ska följa med och får en djupare insikt i sin för tillfället "svarta" sambo och "sjukdomens" grepp om mig. Det hade varit bra om fler kunde få en sådan genomgång...och det brukar vara rätt jobbigt att gå dit. Tung i huvudet och mer trött än jag redan är när jag väl slipper ut...

Gyn på fredag innebär förhoppningsvis inget mer läckage. Som ni märkt har det varit rätt tyst om det den sista tiden. Jag har liksom släppt alla känslor kring det mesta så det spelade ingen roll i det stora hela att jag läcker..

Men nu ska jag förhoppningsvis få en liten, liten operation så de fixar till urinröret och sedan behöver jag inte bekymra mig om det i allafall.

*hoppas*

Shit, nu blev det jobbigt.. Så många saker som innebär att man måste göra sig i ordning, planera, ta sig ut, hålla tider, prata, förklara saker och... suck..

Skippar detta nu. Ska mysa i min pappas soffa med en kardemummabulleoch gott thaithé.

Längtar efter att en känsla av frid ska infinna sig där i lugnet, mörkret och ensamheten men antar att jag hoppas på för mycket.

Allas eran, Angel

Intresseväckande tävling...

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Att bara vara är inte alltid lätt...

Linda har en ny kamera.

Synd att hon inte fick den gamla Angelica att ta kort på, men den nya psykstörda fungerade visst också.

Tack, Linda för en skön stund igår där vissa stunder nästan kändes som förr.
Ja, om jag skulle känna något alls just nu vill säga..

Varför känns det som vissa tycker att jag borde vara "lagad" efter 2 veckors avlastning och psyksamtal?

Det som tagit ett år att nöta ner fixas nog inte över en natt. Jag behöver först och främst komma på hur jag ska lära mig känna efter igen. Efter allt för lång tid på känslomässig sparlåga så är det inte bara att skruva upp gasen igen och poff är allt bra..

Jag vaknar i en grå värld, där känslorna nästan är utsuddade, tröttheten total och överväldigande, gränserna mellan gott och ont existerar inte riktigt och tiden passerar under en grå filt av overksamhet och likgiltighet.

Jag kämpar i kvicksand med varje beslut och minsta motgång blir oöverkomlig.

Tänk dig att inte finna riktig glädje i ditt eget barn, eller av att se in i din älskades öga, att få en kram av en kär vän, se en efterlängtad film eller krypa ner i ett varmt bad med en nyköpt bästsäljare vilket är mina största glädjeämnen egentligen.

Sådan är min värld nu och det läskiga är att precis som allt annat känts det sista så känns det líksom bara: Jaha, borde jag känna något nu?

Jag ser på mitt liv som om jag satt i en glasbubbla och blir inte berörd.

Eller jo, visserligen av Alwe & Jimmy fortfarande så de är mina livlinor just nu.

och jag vet att jag innerst inne är glad över att jag inte tappat bort allt längs denna väg jag vandrat vilse på.

Angel

Orkar inte

uppdatera så mycket. Men jag lever iaf. Så vet ni.

IDAG

promenerat

Träff med psyktanten kl15

Alwe kommer hem till sin mamma efter att ha sovit hos farmor *längtar*

Snörvel, gråt och skrik...

blev det under mina 90 minuter med psykologen på Bvc.

Säkert nyttigt och jag börjar förstå och ta till mig att att jag inte bara är trött.

Denna förlamande trötthet och gråskalekänsla som aldrig går över, som får mig att avskilja mig från resten av världen för att det är för jobbigt att prata, vara trevlig och le.

Mina första tankar när nära & kära föreslog att jag kanske skulle ta lite hjälp (för ett bra tag sedan) så slog jag ifrån mig. Det är klart att jag orkar ta hand om mitt barn själv och de flesta barn sover ju knas under första tiden. (alla barn hamnar säkert inte på barn för utredning av sömnrubbning då men, men..)..

Att tappa livsgnistan är för mig så totalt främmande att bara det räcker för att slå undan mina fötter gång, på gång, på gång.

Det är bara att konstatera att denna gång behöver jag hjälp att komma på fötter för jag klarar det inte själv, trots fantastisk hjälp från familj och vänner under det gångna året. Det har gått för lång tid då jag inte kunnat koppla av och det har sakta men säkert brutit ner mig till någon jag inte känner igen eller tycker om.

Skuldkänslan över att sitta i sin egen bubbla och inte orka bry sig är övermäktig.

Samtidigt var det en otrolig lättnad att få erkänna att jag orkar faktiskt inte, att jag håller på att gå sönder inifrån och ut. Ansträngningen att ta sig upp varje dag, sätta på ett "happy face" för mitt älskade barns skull, att ta sig ut och träffa folk för Alwes skull gjorde att när Jimmy kom hem så visste jag inget mera.

Jag var ett vrak som satt i soffan utan tankar och utan vilja, ett människoskal..

När hände detta? & där gick gränsen..

Nu försöker jag hitta tillbaka till mig i lugn & ro...med bra hjälp..

Angel

Psyktanten

och jag har en dejt i dag. Vi får se hur det går..

Annars så är det vila, promenader och pussar på sambo och son som gäller.

Hoppas ni har det bra...

Jag jobbar på det..

Just nu känns det rätt så hopplöst men det ska väl gå att laga mig med:(

Angel

Veckan som gått..

Bara så ni vet så kommer jag ligga lågt ett tag till med bloggen. Jag är sjukskriven 2 veckor till på läkares inrådan. Samtal med psykolog och dagliga promenader står på schemat i fortsättningen.

Så denna veckan har varit lugn.

Besök i Grästorp där Alwe fick fina kläder av Nellie med familj och jag fick prata av mig med sötaste vännen.

På fika med kusinerna så fick Alwe ett superfint födelsedagsträtåg.

1-års kontroll med imponerad bvc-tjej. Alwe gör redan saker som de kollar upp att de kan på 18-månaders checken. That´s mamas boy!

Let´s dance hos Hanna med Bacardi Razz och fruktsoda.

I dag har jag bara myst med vännen Linda. Fikat hos hennes syster, promenerat, solat och bytt julklappar (till slut).

Överväldigande trött fortfarande men jag kämpar på. Tabletter är inget för mig så siktet är inställt på motion, frisk luft, samtal och framförallt SÖMN till att börja med...

Love, Angel

Sjukskriven..

Jimmy är hemma med ansvaret för Alwe

så jag tar en paus denna vecka och gör ingenting.

Ha det så länge!

Love, Angel

Vi hade besök av Janja, Roger och deras Nellie igår på förmiddagen. Jättemysigt då det var länge sedan vi sågs och Alwe fick en födelsedagspeng till. Tack så mycket.

Innan vi skulle ha glöggbesök på eftermiddagen sprang vi ut en snabb sväng runt kvarteret så ALwe fick sin pulkapremiär.
Skeptisk till en början men sedan var det lika kul som mamma verkade tycka att det var. Pappa, han frös mest;)

Vi hann precis komma in, få av oss och förbereda för glöggmys så ringde det på dörren. Denna gången var det ett annat par med sin Nellie och storasyster Sofie.
Alwe gillar Nellie och vill gärna leka och ställa saker på hennes huvud. Nellie var inte lika övertygad om att det var en rolig lek.

Tack för en mysig stund till och gott godis som vi högg in på till kvällsfilmen.

Vi skulle ha lämnat Alwe hos famor till kvällen.

Men fjantiga jag kände att efter den dagen med massa besök och gnällighet över tänder som är på G ner så ville inte jag slänga in honom i bilen kl. 17 och dra iväg ut på landet för vi bara ska vända i dörren och lämna honom. Det hade säkert gått alldeles utmärkt för han trivs fina fisken därute men mitt härta ville ha honom hemma så.. Istället åkte lilla familjen tilL troja och åt lite god pasta. Alwe pratade på för fullt och tröttnade som tur var inte förrän vi i stort sett ätit klart.

Kvällen avslutades i soffan med gott godis från sista gästerna och Batman begins.

Idag lämnar vi ut Alwe till farmor över dagen och sedan åker Jimmy ut dit för att stanna över natten ihop med Alwe.

Love, Angel

2010..

Så var det helt plötsligt ett nytt år...2010

undra vad detta året har att bjuda på?

Förhoppningsvis mera sömn, kanske 5 timmar i sträck. Det vore nice...

Jag börjar året med ett STORT grattis till vännen som flytt Lidköping för länge sedan och hamnat ute i obygden någonstans. Hon blev ordentligt friad till igår vid tolvslaget. Jag som inte alls är romantiskt lagd när det kommer till mig själv, tyckte det var väldigt sött och blev änna rörd när jag fick meddelandet idag. Så, GRATTIS gumman...

Så kanske 2010 bjuder på ett bröllop till? Vi ska på ett i Juli så 3:e gången gillt kanske vore något?

Jag har i allafall bestämt att 2010 ska handla mer om mig för mår inte jag som mamma bra så är man ingen bra mamma och det vill jag vara. Under 2009 har jag gjort allt för Alwe. Nu ska jag göra lite mer för mig själv.

Ensamma promenader, middag med en god vän, ta mig tid att läsa en bok och försöka ta mig i kragen för att komma iväg och träna.

Se, se nu.. Detta är inga löften utan bara tankar jag har som skulle förbättra situationen vi är i just nu.

Alwe vaknade 3 i morse och även om vi oftast lägger oss senast 21 så är man trött kl 3.

Så allt är precis som vanligt..

Välkommen till 2010...