Söta vännen har bett mig närvara när hennes blivande son eller dotter föds, ifall mannen i hennes liv inte hinner hem eller åtminstone att finnas där tills han kommer. Självklart, sa jag... Jag blev så glad att hon vill dela ett sådant fantastisk ögonblick med mig om det nu behövs.
Och nu när hon verkligen behöver det, efter ett tråkigt besked så ska jag trots trötthet och nedstämdhet försöka att ge nåt tillbaka till henne efter alla gånger hon haft hand om Alwe (och om mig)...
Den där stunden så jag fått sova bara eller en längre tid vid läkarbesök, psykologbesök och andningshål. I nöden prövas vännen och jag tänker finnas där, all the way... Det löser sig, vännen!!
Så tacksam Hanna, för att vi fann varandra i "mammagruppen"..
/Angel
Jag är också tacksam, för att du finns i mitt liv! <3
SvaraRadera